Still climbing trees tripping up over fallen leaves

Ett år har gått, och det märks verkligen, när lösenordet är
ett mysterium och när texterna och bilderna känns föråldrade.
Av en ren slump kikade jag in här igen, fastnade för minnen
som känns som igår men som ändå är så långt borta.
Fick en klump i magen när jag såg studentbilderna, bilderna
som inte var på mig utan istället på Anna.
Det känns som det var igår. 
Det är tre månader sen jag tog studenten, ett minne som jag
nästan glömt fast det egentligen inte var så länge sedan.
Jag har förträngt det och minns hellre Annas student, kollar
på hennes bilder, för att mina egna ger mig ångest, gör mig stressad.
Vuxenlivet är mer påtagligt än vad det någonsin tidigare varit
och fast jag längtade så kan jag inte låta bli att blicka tillbaka.
Jag kommer på mig själv med att avundas högstadieeleverna,
småbarnen, fast jag egentligen vet att jag vill
vara här. Det är hit man alltid längtat, och oj som dom längtar
och har det väldigt bra just nu.
Jag vill däremot inte byta, vill inte stå kvar och stampa
men det är tristessen av att bara gå hemma, känna sig stressad,
ha ångest, som föder avundsjukan.
Jag vill vara liten igen, skriva i min dagbok om oviktiga saker som
då kändes som viktiga.

Eller så vill jag bara helt enkelt ha något att göra, göra något som
betyder och inte bara känna att tiden rinner iväg på lika oviktiga
saker som mina gamla dagböcker handlar om.

Det här är en ny start!