Just nu känns det som om jag sitter i fängelse,
och vädret utanför blir allt bättre och bättre.
Och varje dag har jag nu sett snön sakta försvinna
från grannens gräsmatta.
Och det enda sättet jag nu kan ta del av våren
är genom att öppna fönstret lite på glänt,
lyssna på vinden och fåglarna, och ta några snabba
andetag av den friska och rätt så varma luften.

Allvarligt nu, jag håller på att bli tokig.
Jag hatar verkligen att vara sjuk, det är så
fruktansvärt otroligt tråkigt.
Och min säng som jag till förmodan tyckte var
rätt så skön förut, tycker jag är den mest
obekväma i världen.

Hela huvudet känns liksom tilltäppt av snor
och baciller. Och såklart så lyckades jag
tydligen smitta Jonathan när vi träffades i helgen,
så han ligger nerbäddad han nu likaså.
Visst, det är lite positivt det för mig, eftersom
att jag har någon att telefonterrorisera och titta
på alla dessa usla program på teven med.
Eller det är ju inte samma sak att prata med
han i en plasttelefon som bara lägger av hela
tiden som att verkligen ha han där.
Men man tager vad man haver som pippi säger.
Undra hur många timmar vi egentligen pratat idag?
Mamma kommer inte bli glad när telefonräkningen
kommer.

Något annat än att kolla på teve och prata i telefonen
finns det inte att göra. Eller jo, finns gör det ju,
men jag kan ju liksom inte ta del av det, eftersom
jag svettas så fort jag reser mig upp.
Försökte sy där ett tag, men tyvärr.

Nej nu ska jag sluta beklaga mig här och äta
någonting med familjen så länge som alvedonen
håller i sig. Och kurera mig ännu mer med thé och
värdelösa teveprogram så jag frisknar till litegrann
och jag kan göra nationellaprovet på fredag.